Märker att jag kommit in i en jättesvår period igen, varit dålig hela tiden men nu har jag svårt att få i mig näring igen och svåra sömnsvårigheter. Hade extrema smärtor vid 01.30-tiden och de bara eskalerade. När Berne steg upp för att göra sig redo för jobbet vid 05.30 hade jag fortfarande inte somnat var helt omöjligt pga smärtorna. Haft den där obehagliga tempen igen 34,6 inser att det inte är bra och kallsvettas något enormt, kroppen jobbar stenhårt pga det onda men förgäves. Har fått tillbaka det där trycket över bröstet som jag hade för några veckor sedan, minns att akutläkaren frågade mig om jag hade det och det hade jag och han frågande hur länge de höll på, sa några sekunder förstod att det inte var bra men ångrar så att jag glömde fråga honom vad det innebar eller så är det bättre att inte veta någonting. Vill inte ringa 112, men samtidigt vill jag det, vet att dem inte kan hjälpa mig med smärtorna men hela mitt allmäntillstånd är riktigt dåligt. Otroligt jobbig sits, har fruktansvärt ont men har ingenstans att vända mig, akuten hänvisar till smärtklinik och smärtkliniken säger att jag har så svåra nervsmärtor att det inte finns hjälp. Legat i säng och soffa i över 1,5 års tid ingen livskvalité alls, allt som fanns kvar av mig innan är helt nedbrutet man mår otroligt dåligt mentalt när man aldrig har en smärtfri timme eller dag, det som gör mig mest förbannad av allt är att ha de här svåra fantomsmärtorna och inte ha någon smärtlindring alls. Naturligtvis så kommer det tankar om att lämna livet för detta har ju pågått så länge och jag har bara bluvit sämre och sämre och inte kommit fram alls under denna långa tid, helt uppgiven. Hade så gärna velat vara inlagd på någon smärtenhet, få ta prover och få någon slags smärtlindring och se om det skulle kunna finnas någon medicin för nervsmärtorna. Har oerhört svårt att klara mig hemma, ibland är det ett projekt att bara stiga upp och ge katterna mat, de märker att man inte mår bra och ligger hos mig men jag har svårt att uppskatta det har fullt upp med all smärta i munnen. Kan inte dammsuga och nu går det inte att äta igen så nu är det att leva på näringsdryck igen. Det här är verkligen inget värdigt liv, men känner inte till något annat minns inte hur det var innan o vill inte tänka för mycket på att för det gör mig bara ledsen. Känns så konstigt ibland ser man äldre människor på torget som går med sina rullatorer och själv är man 44 år och kommer inte ut alls har svårt att acceptera min livssituation men det skulle väl vem som helst ha. Har en tid till min psykiatri läkare på torsdag angående min sjukskrivning, förstår inte ens hur jag ska kunna ta mig dit, det är ju så nära men sist fick Berne köra mig ner klarade inte av att gå hade såna hjärtsmärtor av nervsmärtorna, vet inte hur det ska gå till och vill inte tänka på att då blir jag bara orolig. Min kropp mår verkligen inte bra märker det på många sätt mest påtagligt är det när jag tvättar håret och det kommer hårstrån i klasar väldigt obehagligt att se men förstår att något är galet, hela kroppen är under fruktansvärd stress varje vaken sekund. Ofta när jag går och lägger mig önskar jag att jag somnar in för gott och slipper lida en dag till och en dag till men det är för att jag inte ser någon lösning alls på min svåra smärtproblematik, hade varit då skönt att ha smärtfria timmar eller dagar, men det är ju bara en önskedröm! Känns som hela kroppen lagt av, men då får det vara så.