FREDAG
Ingen orkar se mig med smärta längre så jag står ensam i min kamp mot smärtan. Förstår att det är tufft för dem runt omkring, men det är jag som lever med en fruktansvärd smärta dag ut och dag in så jag förstår inte hur dem inte kan orka när jag ska orka. Besviken och ledsen, känner mig övergiven och det gör det inte lättare för mig jag har det redan tufft som det är. Har gått upp så mycket i vikt pga mediciner så kommer inte i mina jeans, spräckte ett "handtag" på byxan i morse har gått upp över 12kg och vågen pekar rakt uppåt och det är svårt att göra så mycket när det är pga medicinering. Har varit hos Lucian nu, läkaren och han tog sig verkligen tid. Det var han som sa att jag var för fin människa för att ha det så här, så snällt sagt. Han tyckte det var tråkigt eftersom jag har blivit mycket sämre än när vi sågs sist. Han är ju läkare inom psykiatrin så han kunde inte skriva ut några smärtmediciner. Men jag skulle börja med stesolid istället för oxascand och byta ut min antidepressiva medicin mot amitryplin som är både mot depression och smärta. Frågade honom om han kunde skicka remiss till smärtkliniken i Växjö samt remiss angående magnetröntgen, ingen vet ju hur det ser ut där nere bland nerven. Och han tyckte det var dåligt uttalat av läkaren från Hälsocentralen som sa till mig att jag var obotlig innan man prövat allt. Berättade att jag ska till Malmö och han sa att vissa blir hjälpta av CBD olja som har smärta. Och han förlängde min sjukskrivning eftersom det inte finns en chans att jobba så länge jag har den hemska nervsmärtan. Det var tufft att ta sig ner dit idag, hade både bröstsmärtor och nervsmärtor och jag satt och grät av smärta i väntrummet bland andra men så ser mitt liv ut liksom och det går inte att stoppa tårarna när det gör så ont. Är så ledsen för att jag har drabbats av det här och att ingen har gått till botten och kollat hur det ser ut med nerven, går det att operera eller inte och går det att medicinera så det avtar något. Lever hela tiden i en ovisshet och det tär på en. Har sådan smärta nu så det är bara sängläge som gäller klarar inte att vara uppe mer. Känner mig så ensam, får hantera min smärta helt på egen hand utan stöd och det när jag är som sämst. Får se hur mycket mer jag orkar, känns på många sätt som om jag närmar mig slutet. Smärtgränsen är nådd för länge sedan! Hade behövt tvätta men klarar inte ens av det nuförtiden, blir så ledsen för det är inte mycket jag klarar av på en dag. Vissa dagar har jag t.o.m. haft svårt att ta hand om katterna, har fått vänta ut tills smärtan varit lite mindre innan jag gett dem mat och fixat i kattlådan. Undrar hur länge till jag orkar med smärtan, den här brutit ner mig fullständigt eftersom den aldrig avtar. Ibland undrar jag hur länge till jag lever, jag vet inte!