THOUGTS

 
Det är så tufft att stå ensam och kämpa med smärtan. Smärtan gör så ont men det gör även ont att kämpa mot det här alldeles själv. Har kämpat och kämpat i 10 månader och det är lång tid  alldeles för lång tid för att vara stark. Ensamt att kämpa själv då dem nära inte verkar bry sig. Hoppet sviktar men även måendet, många tårar varje dag, försöker hitta styrka att orka kämpa vidare men det är svårt. Att ha smärta konstant varje dag bryter ner en psykiskt speciellt när man inte vet om man kan bli bättre, för jag vägrar att ha det så här jämt. Börjar närma mig slutet, Malmö är ju min sista chans. Bad ju läkaren skicka en remiss även till Växjö smärtklinik men han sa att det kan bli avslag på den då Västervik är inom länet men jag är besviken på Västervik då jag bara fick prova 1 medicin när det finns fler att prova, det var en stor besvikelse. Man övergav mig till mitt öde att ha fortsatt svår smärta. Har ju gjort en anmälan mot Västervik men har inte fått svar än. Blir intressant att få läsa deras svar varför dem gjorde som dem gjorde. Det är så obehagligt när jag ligger mot kudden på den sidan jag har ont, jag hör hur det skrapar på ett konstigt sätt så det är ju något som är fel där nere där jag opererades för på andra sidan låter det inte alls så, antar att nerven är i kläm för det låter så märkligt så därför försöker jag att inte ligga på den sidan så jag slipper höra det obehagliga ljudet. Lyckades iaf att gå över 7km ikväll tack vare mycket medicin och ilska, även tårar. Ensam i min kamp så jag måste vara extra stark!
 
Kärlek | | Kommentera |
Upp