SAKNAD!

Har svårt att förstå att jag legat här tredje året isolerad med fruktansvärda smärtor, att man bara lämnat mig till att lida i ensamhet och inte få hjälp. Så märkligt i journalen står det hur sjuk jag är och att jag har fruktansvärda smärtor konstant som gör att jag mår dåligt mentalt. Första året var det enbart smärta, men nu har allt kommit ifatt de 3 dry socketsen är TRAUMA och alla besök som slutat med ingen hjälp för jag har för svåra smärtor. Kan inte förstå att jag inte kunde fått bli inlagd ipå smärtklinik o försökt hitta någon slags smärtlindring. Men som det är nu så vet jag inte om det hade hjälpt då det kommit fram hur illa det är där nere där tand 37 och 38 var, ser ju riktigt illa ut o kan inte alls förstå att det inte skett någon läkning alls på så lång tid, men dry sockets är rena döden det mest extrema jag varit med om o tyvärr 3 gånger men rätt så likt smärtorna jag har nu.
 
Vet ju att det är riktigt svåra nervsmärtor då han skadat mig så svårt så att leva med fantomsmärtor det klarar jag inte o han sa det själv i Karlskrona att det blir tufft men det vet jag väl har ju levt med det så länge så känns nästan meningslöst att opereras men ändå inte, är liksom sista anhalten och det är en riktigt stor risktagning då det kan bli än värre men då vet jag vad jag gör, ingen livslust alls för detta har fått pågå för länge. Har inte kunnat vara ute, inte ha några samtal eftersom jag har fullt upp med huggen i munnen. Privatkliniken ville jag skulle försöka få i mig så mycket som möjligt, har suttit ute för D-vitamin o tar magnesium, calcium, järn, B12 och C-vitamin. Men svårt gå upp i vikt då pulsen är så hög, ätit 7 kladdkakor alldeles själv men händer inget hade jag varit frisk hade jag gått upp men det gör jag inte nu tyvärr vet ju operationen kommer ta kraft o hade behövt gå upp i vikt då jag inte kommer kunna äta sen men det går ju inte. Och jag har sån fruktansvärd SAKNAD, jag saknar min flicka, i vanliga fall hade hon legat här jämte mig. Det är så tomt, bilden kommer upp i näthinnan hur hon såg ut i lådan, ena ögat öppet som om hon såg mig hade så gärna velat pussa och krama henne igen, mitt hjärta är brustet förstår inte hur jag ska klara mig utan henne, 20 år är lång tid det skrattar man inte bort, en familjemedlem har lämnat mig o har sådan smärta inom mig, Atish jag älskar dig och du finns kvar i mitt hjärta för evigt, det finns ingen som du, du var så soeciell kom och puffade mig på morgonen o när jag låg och grät i soffan. Vi ses en dag, det är du och jag 🖤
 
Vardagsliv | |
Upp