TORTYR
Kan inte förstå att man ska behöva plågas så här varje sekund, obegripligt! Försöker hitta info på nätet men hittar ingenting om just skada på mandibularnerv och andra nerver i närheten finns ju en massa, önskar att det inte var just i munnen där man är som känsligast. Känner mig uppgiven, inser ju att han skadat mig för svårt men också att det fått pågå så länge så nervsignalerna skickar konstanta signaler om enorma smärtor o hjärnan hinner ej filtrera det utan det blir bara värre o värre. Har ej ork kvar, så ont just nu o kör med lasern jag köpte men känner ingen skillnad men nu är det ju så skadat där nere inget käkben o rötter kvar o tryck på nerv men jag vet inte ens om det kommer hjälpa något att operera. Rädd är sista anhalten, efter det så är det kört o jag kan ej leva så här livet är en fruktansvärd plåga! De här jäkla smärtorna blir min död! Och jag saknar min Atish så, det går i vågor men just nu är det tufft vill bara ha hem henne bara få klappa henne igen, det går ju inte men jag har svårt att acceptera att hon är borta, hade verkligen inget val jag kämpade o kämpade med att få i henne tabletterna men de hjälpte inte längre hon ville inte äta. Ibland undrar jag hur mycket hon har känt av att jag är svårt sjuk o jag tror det är mycket, men min älskade flicka låg alltid här o stöttade mig. Nikki brukar ligga jämte mig vid mitt huvud o sista tiden innan hon blev sjuk låg hon bakom Nikki o jag vet att det måste ha betytt nått för de 2 brukar inte vilja vara nära varandra, så något betydde det. Gjorde så ont att se henne svag hon är ju den som varit skickligast att hoppa högt o aldrig rivit ner något, men sista tiden kunde hon inte hoppa från byrån till nästa, jag såg vad hon ville o hjälpte henne dit hämtade kattgodis o vatten men när inte ens godiset gick då visste jag att nu är det över. Jag kan aldrig bli hel igen på alla sätt o vis för jag orkar inte med dessa fantomsmärtorna de gör mig tokig o gör att jag inte vill leva bara ökat o ökat o jag står inte ut mer, jag orkar inte hur mycket som helst o har kämpat länge nog varje dag för att överleva men vill inte plågas mer! Min älskling jag saknar dig så det gör ont! 20 fantastiska år men mitt hjärta är brustet, hur ska hag klara mig utan dig och ditt stöd, dina puffar o dina pussar och hur du ville vara så nära mig som möjligt! Du var speciell, one of a kind! 🖤