DISSAPOINTED

Så grymt besviken hörde ju av mig till HC att jag ville ha remiss till Smärtcentrum i Göteborg eftersom de var villiga att försöka prova att hjälpa mig. Frågade även läkare inom psykiatrin som pratat med sin chef och det blev avslag och det är inget konstigt med det, för detta är svår smärta och då tillhör det primärvården. Pratade med läkare och framförde att det är akut då jag har så ont och han skulle höra av sig men ingenting har hänt så jag ville ha telefontid till honom och fick det den 12/9 så uppenbarligen hade han inte tänkt höra av sig och jag förstår vad detta innebär det blir ingen remiss. De vet att jag har svårt att orka leva pga fruktansvärda nervsmärtor och att jag ej har energi kvar då jag levt med detta i lver 1,5 år och inte har någon smärtlindring och är sängliggande pga det.
Så jäkla besviken, tydligen är man ingenting värd som människa. Jag har absolut inget liv alls, ligger hela dagarna och känner man mig vet man att det inte är likt mig. Klarar inte av att ta hand om mitt hem, tidigare dammsög jag varje dag pga katterna men nu gör jag aldrig det, smärtorna är så starka klarar ingen ansträngning alls har så hög vilopuls så försöker jag dammsuga får jag betala för det. Känner att jag inte orkar mycket mer, på över 1,5 år har jag inte haft en smärtfri dag och det har kört slut på mig, fått använda min psykiska kraft till att stå ut dag efter dag men efter så här lång tid finns ingen kraft kvar då jag inte har någon smärtlindring. Har gett upp, inser att det är över eftersom jag inte får någon hjälp, sjukt besviken, ledsen och arg att jag inte ens är värd en remiss när Sahlgrenska ändå ville försöka så jag kan inte fortsätta så här fick j6 bara prova 1 medicin i Västervik och det är för dåligt och det är flera månader sedan ej fått hjälp sen 25 oktober så jag har bara blivit sämre o sämre. Så jag instämmer med vad ambulansen sa, de undrade varför man bara lämnat mig med svåra smärtor ich inte skickat mig vidare,  för dåligt och det är jag som får leva med det. Orkar inte ha det så här för nervsmärtorna är så brutala riktiga fantomsmärtor som bettfysiologen sa, dem är extrema och bryter ihop en till små bitar och gör att man inte har något hopp kvar alls då det pågått för länge, den gamla Sari är helt borta för smärtorna har fått pågå så länge så att jag tappat bort mig själv minns inte hur det är att vara smärtfri och minns ej hur det var innan för det var så länge sedan. Så uppgiven, ville ju bara få hjälp och få ner smärtorna men inser att mitt liv är över, det är det väl flr länge sedan men jag har hoppats och hoppats men nu har jag inget hopp alls då jag inte får någon hjälp från vården för nervsmärtorna jan jag inte göra något åt på egen hand. Det blir som det blir, känns som mina dagar är räknade då jag har så ont och inte har någon ork kvar att stå ut med smärtorna varenda jävla sekund pga käkkirurgen som inte hade mod nig att erkänna för övertandläkaren att mina nervsmärtor bara skulle öka och öka som han sa till mig då vi var ensamma, ångrar att jag inte frågade varför för då hade jag kunnat förklara för läkare och tandläkare, men att han skickade dåliga bilder till Växjö och övertandläkaren inte förstod vad han hade gjort med bilderna då det inte gick att se något alls säger allt, och att de fick ta nya och de hittade något i hålet, del av blodkärl eller nerv, nerv mest troligt pga de svåra svåra nervsmärtorna och att övertandläkaren sa att jag måste till smärtklinik akut säger precis allt då jag hela tiden beskrivit att det hugger som knivar långt ner i hålet. Känner att jag inte orkar så länge till!
Vardagsliv | | Kommentera |
Upp